Erik

Rädslan.

Känslan av uppbrott gjorde sig påmind. Hur det hade kunnat gå så fort kunde han inte beskriva.

Hade han inte velat se det?

"I tre år levde jag med tron att vi var vänner," mumlande han tyst för sig själv, där han satt i biografens smutsgult upplysta mörker. Filmen hade tagit slut för länge sedan, men ändå satt han kvar. Nu ser jag att alla drar åt olika håll, och de som inte bestämde sig för ett gäng har inget alls, tänkte han. Jag vågar inte ens gå ner till puben längre. Jag går till nya pubar, dricker mig berusad. Känslan av uppgivenhet bedövas ett tag, jag kan prata med folk. Sedan vaknar jag med bakfylla dagen efter, så då orkar jag inte tänka. Sedan när bakfyllan är botad känner jag igen hur ensam jag blivit. Och historien upprepar sig.

Städpersonalen kom. "Filmen är slut, nästa börjar om 30 minuter och vi ska städa tills dess." De sa inget om att han skulle gå. "Ni pratar utan ord, precis som folket i klassen," tänkte han. "Ni förväntar er att man ska fatta vinken, att man ska kunna läsa tankar. Men ni accepterar inte att man inte kan det."

Han tänkte tillbaks. En annan film började i huvudet. Den egna filmen.

Han kom ihåg första året. Världens bästa gemenskap.

Andra året. Den tilltagande stressen. Pubhänget med pubgänget.

Tredje året. Det osynliga.

Städpersonalen gick igen.

"Inte ens dom bryr sig om att jag kanske sitter kvar och får se filmen igen," tänkte han.

Så fattade han ett beslut.

Han tog sin jacka och gick. "Jag får skylla mig själv, jag tyckte aldrig nån var en tillräckligt nära vän för att prata med. Och därför undrar ingen hur jag mår. Ingen svarar på mina sms, inte ens när man grattar på födelsedagen."

Han såg sig själv stå utanför den gamla puben. Han tittade upp till tredje våningen, tänkte på bordet i hörnet där han brukade sitta. Förr fanns det alltid folk där han kände. Dom som satt där nu kände han inte. Han visste vad de hette, hur de såg ut, vad de pluggade. Men de var bara tomma skal.

Allt har ett slut, tänkte han.

Allt.