fredag
När jag flyttade till Uppsala bestämde jag mig för tre saker: att aldrig dissa en fest innan den är slut, att aldrig gå på en "dålig" fest (dvs en fest jag inte var taggad till) och att aldrig dra hem innan mina polare stuckit, inklusive efterfester osv.
Nya tider
Nya seder
Nya leenden
Ingenting håller jag.
"Hej, kom hit, vi saknar dig! Ta en öl, ta för dig, du brukar ju vara här"
Chuck Berry har blivit Kurt Cobain. Ihatemyselfandwanttodie.
Vad är problemet?
Jag kan inte festa längre. Världen är så perfid att den sällan eller aldrig riktar sig efter de planer man en gång ritat i sitt huvud.
Alltid T.
Allt rasar, jag kan inte längre.
Solen går upp i väst.
Helg
tallinn, del 3
Dimman.
Lika fort som den kom försvann den igen.
Ännu en cigarett. Havet sträcker ut sig, svart och iskallt. Man ser ingen horisont, man ser inget annat skepp, man ser bara mörker.
Swich till hytten, ryskt system med lampknapp utanför toadörren, så att man kan pressa folk att komma ut från toaletten precis när det passar personen utanför.
Jag ser ner på mig själv. Muhamed Ali, stor i orden men domaren är nere för räkning.
Golvet håller fast mig, vill inte att jag ska se mig själv i spegeln.
Ljuset slocknar, och jag tycker att det är bra.
Dimman återkommer.
Natten är lång.
tallin, del 2
Jag såg mig själv i badrumsspegeln, jag var Chuck Berry.
Chuck Berry!
Kostymen åkte på, verkligheten var borta.
Jag dansade runt kvarteret och ner i tunnelbanan.
Bastakten följde mina steg, öldimman gav mig min kraft och människors ansikten min riktning.
Varje gång jag andades kom takten.
Jag kunde inte sluta.
Huvudet fram och tillbaka, precis som i sången.
Jag såg Securitas och deras mörka rutor.
Jag sprang.
Sen stod jag i led, i en kö.
”Kom in, kom in allt är gratis, ta för dig!”
Återigen andades jag kraftigt, i takt.
Färjans maskiner brummade. Signalhornet pustade, frustade och spydde ut en massa rök. Men inget ljud.
Trots beaten i mitt huvud var det knäpptyst runt omkring mig. Hade jag släppt en knappnål, hade jag blivit bedövad av dess dån då det small i backen.
"Tallin" tänkte jag. Mankells iskalla, klaustrofobiska berättelser om den skånska dimman susade förbi mitt inre öga.
Imorgon är det måndag.
Jag var på språng, letade efter kackerlackor, röda gardiner eller röda lampor.
Benen vek sig och jag med dom.
Smärtan i hakan var den samma som den i magen.
Jag såg porslinet, som var träffad av kvällen, dansa omkring mig.
Jag såg in i badrumsspegeln
och önskade att det inte var jag.
tallin
Det var när den iskalla västanvinden örfilade hans kind som han tänkte tillbaka till när de stod i hennes faders ladugård och han trodde att de två verkligen hörde ihop. Så förstående hon var då.
"Det gäller att löpa linan ut"
Han tittandes på det snarformade repet som hängde från en bjälke och hon på ett par bortglömda fiskespön i hörnet.
Återigen satt han olycklig framför ett guppande flöte där det verkade som inte ens fiskarna förstod var det var till för.
Tallin is the place to be, säger dom.
Been there, done that, kommer jag att konstatera efteråt. Jag är inte ens lagom taggad, utan totalt osugen och inte motiverad ett dugg.
Estland. Estonia. Tallin. äh
Det är alltid någon sorts balansgång mellan att vara halvt pepp och åka ändå, och att vara så pass opepp att man bangar av... Och när man bangar av, sitter man hemma och grämer sig för att man inte hängt på.
Urrk!
