Erik

Han frågar mig. Jag ger ett nekande svar. Han går. Men han kommer aldrig fram.

"Du måste hjälpa mig!" flämtar han i telefonen.

"Hurdå?"

"Jag kommer att missa planet. Flyget."

"Och vad kan jag göra åt det?"

Tystnad. Samtalet bröts.

Varför måste jag alltid hjälpa alla? Varför får jag aldrig hjälp?

"Jag hatar självupptagna människor," utbrister jag.

Jag ger upp. Jag känner mig bakis och besviken efter en utekväll med mycket skitsnack, många onödiga positiva kommentarer.

Jag känner mig förföljd, utan anledning. Jag drar på mig min rock och går ut.

Jag saknar K. Hon ringer, men jag svarar inte. Jag blir förbannad och slänger simkortet i fyrisån.

Hon har sårat mig, igen.

Jag känner henne, jag vet vad hon gör.

Hon går och lägger sig. Hon ler.