Tuschpenna
Så var det alltså dags igen.
Sakta började han fundera på hur kvällen skulle sluta. Det var ingen direkt tanke. Men sakta men säkert gled tankarna iväg till samma onda punkt, samma smärtsamma Bulls Eye.
K.
"Okej," tänkte han. "Okej är ett bra ord. Om hon frågar hur jag mår så mår jag okej.
Helt okej."
"Vem är jag egentligen? Vem är personen som ska gå ner till puben och prata ut?"
Jag måste ju veta vem jag är innan jag kan ta reda på vem du är.
"Sluta prata goja," hörde han sig själv säga. "Dina pilar träffar aldrig Bulls Eye, dom träffar ju knappt tavlan. Precis som dina ord."
Det brände till i munnen.
Alltid detta skitsnack. Varför just ikväll, varför just nu?
Fyfan vad vidrigt.
Jag kan komma lite för sent, jag har alltid vart i tid. Hon däremot kommer ändå aldrig i tid. "Bra, då kan jag komma ännu senare."
Han kände klumpen i magen. Det var tårar som föll från hans ögon, även om han beskrev det annorlunda, när han erkände det otillräckliga. Den egna oförmågan.
Jag är inte ledsen. Jag visste hela tiden att det skulle ta slut, och jag bryr mig inte.
Andra klunken är inte lika illa.
Glaset tömdes. Han blev varm, skön.
Jag kommer aldrig iväg, tänkte han.
Han låg under bordet när smset kom fram.
"Skulle vi spela lite darts eller vill du bara prata?
Är du på G snart, btw?"
Trälim
Återigen satt korken åt hårt. Hade den rostat?
Ute vid busshållplatsen stod folk i vårjackor och frös.
Nej, det gäller bara att ta i. Farsan brukade snacka om att det krävs "män med mustasch".
Vilket jävla trams.
När han hällde upp såg det ut som vatten.
Kampen med blickarna började, överarbetades, omarbetades, omkullkastades för att sedan jämnas ut.
Första klunken är alltid värst.
42%. Fy satan.
Hur hade det blivit så? Hur hade han blivit så? Pusselbitarna föll inte på plats. När man tittar på teve så fattar man alltid snabbare än just dom på teve. Men i det verkliga livet tänker man trögt. Som dom i teven.
Värmen spred sig neråt, genom strupen och ner i magen. En sexa, en tolva, två deciliter.
Mannen i spegeln hade plötsligt inget spretigt hår, inga finnar.
Hyn hade blivit slät, håret rakt.
Människorna vid busshållplatsen frös fortfarande. De hade blivit fler.
En sexa till. Man är ju ledig imorn.
Förr tänkte han alltid med fasa på den bakfylla som skulle komma dagen efter.
Inte nu.
Man blir bara bakis när man vaknar, hörde han sig säga. Det lät fint, som en låt.
Bara om man vaknar, bara om, baRA OM BARA OMMM!
Han skrek så han fick träsmak i munnen.
Om om om.
Vem fan bryr sig om morgondagen. Det finns inget då. Bara ett nu.
Han misslyckades med att sätta korken på flaskan igen. Vodkan rann ut på tidningen.
Busshållplatsen var tömd.
Mannen försökte fokusera på på vodkan som sakta banade sin väg mot skrivbordets kant, ner på mattan.
Men blicken flackade och ville inte binda sig till något.
Mannen är jag.
