Dark Dog
Rädslan.
Den kom över honom igen. Vart den kom ifrån kunde han inte beskriva, men han kände på sig att den sakta kröp sig på honom. Inifrån? Ge mig mörkret, ge mig lugnet, ge mig mental frihet.
Känslan av uppbrott gjorde sig påmind. Hur det hade kunnat gå så fort kunde han inte beskriva.
Hade han inte velat se det?
"I tre år levde jag med tron att vi var vänner," mumlande han tyst för sig själv, där han satt i biografens smutsgult upplysta mörker. Filmen hade tagit slut för länge sedan, men ändå satt han kvar. Nu ser jag att alla drar åt olika håll, och de som inte bestämde sig för ett gäng har inget alls, tänkte han. Jag vågar inte ens gå ner till puben längre. Jag går till nya pubar, dricker mig berusad. Känslan av uppgivenhet bedövas ett tag, jag kan prata med folk. Sedan vaknar jag med bakfylla dagen efter, så då orkar jag inte tänka. Sedan när bakfyllan är botad känner jag igen hur ensam jag blivit. Och historien upprepar sig.
Städpersonalen kom. "Filmen är slut, nästa börjar om 30 minuter och vi ska städa tills dess." De sa inget om att han skulle gå. "Ni pratar utan ord, precis som folket i klassen," tänkte han. "Ni förväntar er att man ska fatta vinken, att man ska kunna läsa tankar. Men ni accepterar inte att man inte kan det."
Han tänkte tillbaks. En annan film började i huvudet. Den egna filmen.
Han kom ihåg första året. Världens bästa gemenskap.
Andra året. Den tilltagande stressen. Pubhänget med pubgänget.
Tredje året. Det osynliga.
Städpersonalen gick igen.
"Inte ens dom bryr sig om att jag kanske sitter kvar och får se filmen igen," tänkte han.
Så fattade han ett beslut.
Han tog sin jacka och gick. "Jag får skylla mig själv, jag tyckte aldrig nån var en tillräckligt nära vän för att prata med. Och därför undrar ingen hur jag mår. Ingen svarar på mina sms, inte ens när man grattar på födelsedagen."
Han såg sig själv stå utanför den gamla puben. Han tittade upp till tredje våningen, tänkte på bordet i hörnet där han brukade sitta. Förr fanns det alltid folk där han kände. Dom som satt där nu kände han inte. Han visste vad de hette, hur de såg ut, vad de pluggade. Men de var bara tomma skal.
Allt har ett slut, tänkte han.
Allt.
Tuschpenna
Så var det alltså dags igen.
Sakta började han fundera på hur kvällen skulle sluta. Det var ingen direkt tanke. Men sakta men säkert gled tankarna iväg till samma onda punkt, samma smärtsamma Bulls Eye.
K.
"Okej," tänkte han. "Okej är ett bra ord. Om hon frågar hur jag mår så mår jag okej.
Helt okej."
"Vem är jag egentligen? Vem är personen som ska gå ner till puben och prata ut?"
Jag måste ju veta vem jag är innan jag kan ta reda på vem du är.
"Sluta prata goja," hörde han sig själv säga. "Dina pilar träffar aldrig Bulls Eye, dom träffar ju knappt tavlan. Precis som dina ord."
Det brände till i munnen.
Alltid detta skitsnack. Varför just ikväll, varför just nu?
Fyfan vad vidrigt.
Jag kan komma lite för sent, jag har alltid vart i tid. Hon däremot kommer ändå aldrig i tid. "Bra, då kan jag komma ännu senare."
Han kände klumpen i magen. Det var tårar som föll från hans ögon, även om han beskrev det annorlunda, när han erkände det otillräckliga. Den egna oförmågan.
Jag är inte ledsen. Jag visste hela tiden att det skulle ta slut, och jag bryr mig inte.
Andra klunken är inte lika illa.
Glaset tömdes. Han blev varm, skön.
Jag kommer aldrig iväg, tänkte han.
Han låg under bordet när smset kom fram.
"Skulle vi spela lite darts eller vill du bara prata?
Är du på G snart, btw?"
Trälim
Återigen satt korken åt hårt. Hade den rostat?
Ute vid busshållplatsen stod folk i vårjackor och frös.
Nej, det gäller bara att ta i. Farsan brukade snacka om att det krävs "män med mustasch".
Vilket jävla trams.
När han hällde upp såg det ut som vatten.
Kampen med blickarna började, överarbetades, omarbetades, omkullkastades för att sedan jämnas ut.
Första klunken är alltid värst.
42%. Fy satan.
Hur hade det blivit så? Hur hade han blivit så? Pusselbitarna föll inte på plats. När man tittar på teve så fattar man alltid snabbare än just dom på teve. Men i det verkliga livet tänker man trögt. Som dom i teven.
Värmen spred sig neråt, genom strupen och ner i magen. En sexa, en tolva, två deciliter.
Mannen i spegeln hade plötsligt inget spretigt hår, inga finnar.
Hyn hade blivit slät, håret rakt.
Människorna vid busshållplatsen frös fortfarande. De hade blivit fler.
En sexa till. Man är ju ledig imorn.
Förr tänkte han alltid med fasa på den bakfylla som skulle komma dagen efter.
Inte nu.
Man blir bara bakis när man vaknar, hörde han sig säga. Det lät fint, som en låt.
Bara om man vaknar, bara om, baRA OM BARA OMMM!
Han skrek så han fick träsmak i munnen.
Om om om.
Vem fan bryr sig om morgondagen. Det finns inget då. Bara ett nu.
Han misslyckades med att sätta korken på flaskan igen. Vodkan rann ut på tidningen.
Busshållplatsen var tömd.
Mannen försökte fokusera på på vodkan som sakta banade sin väg mot skrivbordets kant, ner på mattan.
Men blicken flackade och ville inte binda sig till något.
Mannen är jag.
Härdsmälta
Han tittade på kaffekoppen. Grön.
Han tittade ut genom fönstret. Vitt.
Han tänkte på henne. K.
Det plingar i fickan. Korta SMS är vad som gäller.
"Hej"
'Hej'
"Vad gör du? Kan inte vi ses? Jag måste berätta en grej."
'Jovisst...'
Oron känns alltid först i magen, tänkte han. Varför det?
Hon kom förbi tio minuter senare. Hon låste upp dörren med extranyckeln. Hon satte sig på sängen.
"Okej"
Han började ana att det var något speciellt. Han gillade inte det. Inte en fyllegrej igen, snälla, inte igen.
"Jag har funderat på det här ett tag."
Ingen fyllegrej?
"Jag vet hur jag är när jag dricker, och jag tycker inte om mig själv då. Men jag tror jag måste vara singel ett tag."
Fan.
Fan fan fan.
Utanför var det fortfarande vitt. Men regnet var rött.
Hon lämnade nyckeln på sängen.
ska vi sälla?
Han skar upp en bit kladdkaka och la de brevid grädden på tallriken.
Han tänkte på henne. Det var precis så hon gillade det. Enkelt och fint.
Han såg hennes leende och han inbillade sig att han hörde hennes skratt.
Han tänkte att han hatade det. Han hatade leende människor. Han hatade skratt. Han hatade allt, mest av allt sig själv.
"Förlåt. Jag vet inte hur jag tänkte. Det var bara en sån där fyllegrej, du vet."
Jo, han visste. Bara en sån där fyllegrej.
"Vi kan väl ta en fika och prata igenom saker och ting."
Han kände doften av nybryggt kaffe, färska bullar och det svaga surret av avslappnade skratt i luften. Han avskydde det.
Grädden surnade på tallriken.
Bara en fyllegrej.
Torr inaskning!
23:59
Han kollade på klockan en extra gång.
23:59. Fortfarande.
Vad gör världen nu, tro?
I Thailand sover vissa en orolig sömn, inlindad i de smutsiga resterna som en gång var en röd skjorta.
I mexikanska golfen väller oljan ut och förvandlar dykarparadiset till en svart trögflytande dödspöl.
På Island slocknar eyjafjallajökull och flygplanen susar som vanligt.
0:00.
En ny dag.
Vad händer idag?
Ska man ta en öl med polarna?
"Tjeena Ribban, det var länge sedan, slå dig ner, ta en öl, jag bjuder."
Han såg med avsmak hur hela kvällen skulle gå åt till att snacka skvaller och gamla minnen.
Han hade ju inga minnen.
Det finns inget "då".
Det finns inget "imorn"
Det finns bara ett nu.
Mystik och lyriska dikter
"Ja men vi hörs," sa han och lade på luren.
Han visste direkt - det var sista gången vi skulle prata med varandra.
Varför sa han inte det?
Kan han inte bara vara ärlig?
"Kan du inte bara säga det? Va?"
Lägenhetens tystnad ekade i huvet på honom.
Okej, du fick min hjälp, du sa att du skulle hjälpa mig, men nu skiter du i allt du lovat.
Äh. Orka bry sig.
Tankarna flöt iväg. Ofrivilligt till K.
"Men kan vi inte ses då?"
Handen vilade på ritblocket där skisser av frukter, röda stugor och hundar fanns i en enda stor röra.
"Du är ju bra på att måla, kan du inte måla något åt mig?"
Blocket blev en skrynklig hög och landade i papperskorgen.
"Ljug inte. Jag kan inte rita."
Ibland är det intressant att titta på ett träd i vårvinden.
Grotthuss
"Magin är borta," sa hon och stängde dörren.
Ja, tänkte jag. Tobbe trollkarl har slutat trolla och står bakom en maläten gardin med Markoolio som inte alls är så cool längre.
"Och jag tänker inte på Tobbe"
FAN! Nähe.
Vad menar hon då?
Jag tittar på henne men förstår inte. En gång i tiden kunde jag tyda varje rörelse hon gjorde.
Borde jag svara något?
Jag tittar ut genom fönstret. En bil åker förbi. Säkert för fort.
Hon suckade. "Du fattar inte."
Tyst, det kanske kommer en bil till som kör lika fort och då kanske den första inte körde för fort utan lagligt.
En katt dricker vatten ur en vattenkanna på grannens gård.
"Jag vill nog att du går nu."
Jag fattade inte. Jag hade gett upp för länge sedan.
Det är som att måla en bild, tänker jag. Man slösar alldeles för mycket tid på detaljerna runt omkring. När man kommer till det man vill avbilda, en ko eller en katt, så har vederbörande försvunnit.
Världen är perfid. Den håller sig sällan eller aldrig till de planer jag gjort i huvet.
"Eller förresten..."
För sent. Hon var borta.
Ett kolsvart rum
Han vände sig om än en gång. Hade han glömt något?
Han frågar mig. Jag ger ett nekande svar. Han går. Men han kommer aldrig fram.
"Du måste hjälpa mig!" flämtar han i telefonen.
"Hurdå?"
"Jag kommer att missa planet. Flyget."
"Och vad kan jag göra åt det?"
Tystnad. Samtalet bröts.
Varför måste jag alltid hjälpa alla? Varför får jag aldrig hjälp?
"Jag hatar självupptagna människor," utbrister jag.
Jag ger upp. Jag känner mig bakis och besviken efter en utekväll med mycket skitsnack, många onödiga positiva kommentarer.
Jag känner mig förföljd, utan anledning. Jag drar på mig min rock och går ut.
Jag saknar K. Hon ringer, men jag svarar inte. Jag blir förbannad och slänger simkortet i fyrisån.
Hon har sårat mig, igen.
Jag känner henne, jag vet vad hon gör.
Hon går och lägger sig. Hon ler.
Negativ energi
”Asso, Kurt Cobain gjorde dom bästa låtarna när han mådde som sämst.”
Bob Marley skrev ”No Woman No Cry” när han fått besked om att han har cancer i lilltån, och tagit beslutet att inte behandla sjukdomen.
Grover Washington spelar Soulful Strut och jag konstaterar att mina filmer går samma väg.
Adobe Premiere i all ära – Årefilmen kommer att vara ett paradexempel av musik-, ljud- och bildkombination många månader framöver, om inte år.
Åre kommer dock aldrig att bli igen, den saken är säker. Jag har utstått några av mina värsta stunder där, kännt hur magen kokar ihop spya som skulle kunna dränka hela jävla byn.
Mer instinktivt samlade jag ihop materialet och tömde många flaskor explorer medans jag matchade ihop ljud och bild.
Resultatet gläder mig än idag. Ingen har sett texterna mellan sekvenserna som jag lurat in, smygit in, smugglat förbi mängdens stirrande ögon.
Texterna jämnar ut den glada energin i filmen och ger det hela en mer neutral touch – för de som vet.
Allmänheten ser inte, de ser en fin och positiv film, utan att veta historian bakom.
Man ställer sig ofta frågan ”var är jag?” men aldrig ”varför gör jag det här?”
Jag lovade mig en gång i tiden att aldrig gå på en fest jag inte vill.
Ett löfte bland många som inte infriats.
Filmskapande är dock något som låter mig glömma verkligheten, åtminstonde en stund.
Medans spyan ansamlar sig i halsgropen processar facebook det senaste klippet.
När mailet dimper ner i inkorgen om att allt är fixat ligger jag återigen i snödrivan bakom vedboden och önskar att jag aldrig funnits.
Purple pills
Skål och välkommen!
Med ett glatt leende lyfter min bordsdam glaset till sjungandet av helan går.
Lättsamt tömms supen och efterföljs av en grimas.
”Fyfan, jag har aldrig gillat Skåne”
Under middagens gång kommer det fram fler och fler detaljer, saker man anade, saker man visste och saker man inte visste och speciellt saker man inte ville veta.
Hemsläpet blir ett faktum.
”Det är lugnt. Jag tar p-piller”
Ett piller mot att få barn. Ett piller efteråt mot att bli bakis. Ett piller dagen efter för att bota huvudvärken och ett piller till mot att somna i matematikens trista literatur.
Ett piller på kvällen för att åter kunna somna och ett piller dagen efter mot trottheten som fortfarande orsakas av sömntabletten.
Ett piller mot nutidens levnadssätt.
”Ta panodil, med paracetamol”
”Treo. Lindrar snabbt och effektivt”
”Ipren – en tablett för alla sorters värk.”
Allt kan botas, allt är ju så billigt.
”Jag betalar hellre 5 kroner mer, om jag slipper ha ont i sköret ett dygn efter fyllan.”
Själv tar jag hellre 5 piller för mycket, om jag slipper vakna dagen efter.
inre exil?
Matt i fem drag är komplicerade saker.
Oftast är det en massa andra pjäser kvar på det svartvita rutnätet.
Men vad händer när allt är över, när bara kungen står?
Game over, vinst eller förlust eller patt.
"Varför hänger du inte med ut längre?"
"Du som alltid var här. Nu är jag alltid här, men inte du längre."
Ständigt ett varför.
När bara kungen står kvar på schackbrädet är spelet slut, men inte livet.
Hur fortsätter livet då?
Man går runt. Bockar av en ruta i taget.
Spänningen är borta, landskapet enformigt, monotont och tamejfan jädrans trist.
Men livet fortsätter.
Om inte kungen får ta ett steg utanför de 64 svartvita rutorna får inte heller löparen göra det.
Löparen får man dock offra.
Man kan ju vinna ändå
Oftast är det en massa andra pjäser kvar på det svartvita rutnätet.
Men vad händer när allt är över, när bara kungen står?
Game over, vinst eller förlust eller patt.
"Varför hänger du inte med ut längre?"
"Du som alltid var här. Nu är jag alltid här, men inte du längre."
Ständigt ett varför.
När bara kungen står kvar på schackbrädet är spelet slut, men inte livet.
Hur fortsätter livet då?
Man går runt. Bockar av en ruta i taget.
Spänningen är borta, landskapet enformigt, monotont och tamejfan jädrans trist.
Men livet fortsätter.
Om inte kungen får ta ett steg utanför de 64 svartvita rutorna får inte heller löparen göra det.
Löparen får man dock offra.
Man kan ju vinna ändå
say what?
"Musse Pigg?" tänker jag. "Musse Pigg..."
Musse hette han, ja, men speciellt pigg var han då inte. Egentligen hette han bara M.
M har sabbat för mig, tänker jag. Eller var det E egentligen?
Skit samma. Sabbat är sabbat, bränt än bränt och fuckat är fuckat.
Jag hatar M.
Han visste, han såg, han tänkte. Och det värsta av allt: han VET.
"Get lost, loser"
Yttermittfältpositionen fick jag också avge.
Ytterback - jag måste nästan spy.
Inga inlägg, inga skott på mål.
SILENCE!
Ja, S har också sabbat för mig.
Helvete
freeze
Jag har klarat det omöjliga.
Ångesten växer.
Jag orkar inte ens blogga.
Men jag har träffat en tjej. Hon heter Ludmilla.
Hon har en ring på varje finger och en man för varje ring.
10 gånger gammal och slö och dumm.
ljuset
Över sprucken asfalt och grusiga vägar rullar bilen.
Brustna getingar på vindrutan
Regn och mörker.
"Tänk på att det är tredje advent på söndag, du har väl pyntat, har du levande ljus?"
Ja, 4 stycken.
Vad är ett ljus?
Runt om kring äter mörkret på mig.
"Du borde sova mer"
Ja, men jag hinner inte.
Tänd ett ljus. Känn värmen.
Snart brinner staden.
Solen går upp i väst
