Erik

Jag stod och tittade i handfatet, porslinet dansade omkring mig och jag följde det med ögonen runt, runt, runt.
Jag såg mig själv i badrumsspegeln, jag var Chuck Berry.
Chuck Berry!
Kostymen åkte på, verkligheten var borta.
Jag dansade runt kvarteret och ner i tunnelbanan.
Bastakten följde mina steg, öldimman gav mig min kraft och människors ansikten min riktning.
Varje gång jag andades kom takten.
Jag kunde inte sluta.
Huvudet fram och tillbaka, precis som i sången.
Jag såg Securitas och deras mörka rutor.
Jag sprang.
Sen stod jag i led, i en kö.
”Kom in, kom in allt är gratis, ta för dig!”
Återigen andades jag kraftigt, i takt.
Färjans maskiner brummade. Signalhornet pustade, frustade och spydde ut en massa rök. Men inget ljud.
Trots beaten i mitt huvud var det knäpptyst runt omkring mig. Hade jag släppt en knappnål, hade jag blivit bedövad av dess dån då det small i backen.
"Tallin" tänkte jag. Mankells iskalla, klaustrofobiska berättelser om den skånska dimman susade förbi mitt inre öga.
Imorgon är det måndag.
Jag var på språng, letade efter kackerlackor, röda gardiner eller röda lampor.
Benen vek sig och jag med dom.
Smärtan i hakan var den samma som den i magen.
Jag såg porslinet, som var träffad av kvällen, dansa omkring mig.
Jag såg in i badrumsspegeln
och önskade att det inte var jag.