Ett kolsvart rum
Han vände sig om än en gång. Hade han glömt något?
Han frågar mig. Jag ger ett nekande svar. Han går. Men han kommer aldrig fram.
"Du måste hjälpa mig!" flämtar han i telefonen.
"Hurdå?"
"Jag kommer att missa planet. Flyget."
"Och vad kan jag göra åt det?"
Tystnad. Samtalet bröts.
Varför måste jag alltid hjälpa alla? Varför får jag aldrig hjälp?
"Jag hatar självupptagna människor," utbrister jag.
Jag ger upp. Jag känner mig bakis och besviken efter en utekväll med mycket skitsnack, många onödiga positiva kommentarer.
Jag känner mig förföljd, utan anledning. Jag drar på mig min rock och går ut.
Jag saknar K. Hon ringer, men jag svarar inte. Jag blir förbannad och slänger simkortet i fyrisån.
Hon har sårat mig, igen.
Jag känner henne, jag vet vad hon gör.
Hon går och lägger sig. Hon ler.
Kommentarer
Postat av: Sagaa
jag är less på vintern!
Postat av: Viktoria
aa visst är den =) så vackert
Postat av: SOFIA
SV: haha jag kan (a)
Postat av: Viktoria
aa försår dig exakt
Postat av: DVK
Hej gå gärna in på min blogg och läs om veckans kändis och ge gärna tips om vad du tycker :)
Postat av: Andréa
Mycket fint skrivet, känner igen mig i det där :/
Postat av: tulis
fint skrivet, låter som att ditt liv är lite neråt. Men det är väl så ibland. Det brukar man få höra iaf..
Trackback
