Erik

”Asso, Kurt Cobain gjorde dom bästa låtarna när han mådde som sämst.”

Bob Marley skrev ”No Woman No Cry” när han fått besked om att han har cancer i lilltån, och tagit beslutet att inte behandla sjukdomen.

Grover Washington spelar Soulful Strut och jag konstaterar att mina filmer går samma väg.

Adobe Premiere i all ära – Årefilmen kommer att vara ett paradexempel av musik-, ljud- och bildkombination många månader framöver, om inte år.

Åre kommer dock aldrig att bli igen, den saken är säker. Jag har utstått några av mina värsta stunder där, kännt hur magen kokar ihop spya som skulle kunna dränka hela jävla byn.

Mer instinktivt samlade jag ihop materialet och tömde många flaskor explorer medans jag matchade ihop ljud och bild.

Resultatet gläder mig än idag. Ingen har sett texterna mellan sekvenserna som jag lurat in, smygit in, smugglat förbi mängdens stirrande ögon.

Texterna jämnar ut den glada energin i filmen och ger det hela en mer neutral touch – för de som vet.

Allmänheten ser inte, de ser en fin och positiv film, utan att veta historian bakom.

Man ställer sig ofta frågan ”var är jag?” men aldrig ”varför gör jag det här?”

Jag lovade mig en gång i tiden att aldrig gå på en fest jag inte vill.

Ett löfte bland många som inte infriats.

Filmskapande är dock något som låter mig glömma verkligheten, åtminstonde en stund.

Medans spyan ansamlar sig i halsgropen processar facebook det senaste klippet.

När mailet dimper ner i inkorgen om att allt är fixat ligger jag återigen i snödrivan bakom vedboden och önskar att jag aldrig funnits.